Det slog mig en tanke förut om mobbning. Barn som blir mobbade. Vad räknas som mobbning? Vad är rätt att göra om man ska ingripa vid mobbning? Vad säger föräldrar och lärare till barnen som blir mobbade och barnen som mobbar?!
Jag har inte blivit direkt mobbad, jag har blivit kallad massa jävla fula saker hela min uppväxt, folk har tyckt si och så om grejer och jag har fått höra att jag är vissa saker som inte är okej att få höra när man går i grundskolan. (Eller när man går någon annanstans heller för den delen.)
MEN JAG SITTER INTE HÄR OCH SÄGER ATT JAG ÄR EN BÄTTRE MÄNNISKA FÖR DE! JAG SOM SÅ MÅNGA ANDRA HAR OXÅ MOBBAT! Fy fan vad dum i huvudet jag har vart! Jag skäms för så mycket saker som jag har gjort!
Men dit jag vill komma är, hur ska man reagera som vuxen på om ett barn blir mobbat?
Mina föräldrar har alltid tagit mig bakom ryggen och hjälpt mig, jag skolkade mycket förr för jag var trött på klasskamrater i skolan som var dumma eller lärare som var dumma. Jag har blivit förnedrad av både lärare och elever. Min föräldrar godtog aldrig det. Jag fick skolka om jag mådde dåligt och de visste mycket väl varför jag gjorde det för jag BERÄTTADE ALLTID vad som hade hänt och vad som hade sagts. Jag sa oftast alltid vad jag själv hade sagt till den som varit dum.
Jag känner att jag alltid fått stöd av mina föräldrar. Men hur många barn kan känna så?
Om jag fick egna barn så skulle jag förmodligen rycka dem och andra ungar i öronen så fort de var elaka mot varandra på ett sätt som inte är okej.
Jag hoppas mina egna barn skulle få lika mycket skäll av mig om de gjorde något som inte är okej.
Om inte lärare tar tag i problemen så skulle jag förmodligen göra det själv (det känns som det nu iallafall, sen om jag skulle göra det om 10 år är en annan femma) elever, lärare, föräldrar, syskon, alla ska få veta att det inte är okej att behandla någon illa.
Lite småtjafs i skolan är en sak, men mobbning är något HELT annat!
Men sen har jag alltid oxå känt mig trygg på ett sätt hemifrån, mina föräldrar har alltid ställt upp och skjutsat, hämtat, hjälpt mig med saker och sånt. Hur många barn har det så?
Jag har oftast alltid vart ärlig mot mina föräldrar, jag har inte fått utegångsförbud som jag kan minnas. Jag har inte vart guds bästa barn men har alltid haft en öppen relation till mina föräldrar om vad som är okej och inte.
Det kanske är därför jag har aldrig provat någon olaglig drog?! Jag faller inte för grupptryck så lätt som andra.
Jag behöver inte bevisa något för andra för att jag ska må bra. Jag gör det för mig själv för att JAG ska må bra.
Detta tror jag att de har med min uppväxt att göra. Jag har haft det tryggt även om man har haft det förjävligt vissa gånger.
Men som sagt hur många barn har det så? Jag tror inte alla Svensson ungar känner sig trygga i sina villor.